Man vet att något inte står helt rätt till när ens väninna, som kommit långa vägar för att träffa än, sitter i ett annat rum och kommunikationen förs genom Ventrilo.
På något udda sätt känns det inte så konstigt som det borde göra.
Kanske är det för att vi är vana att föra våra konversationer över Ventrilo samtidigt som vi rusar genom Qeynos gator eller beundrar utsikten från Dun Moroghs bergstoppar.
Lite konstigt känns det ändå, men med lite te och kakor bör jag kunna locka henne från datorns frestelser.
Om inte annat bör ett parti Ittadaki Street Special göra jobbet.
Okej, så det här låter tämligen udda, men jag lovar, vi spenderar inte all vår vakna tid framför tv- och datorskärmar, vi har andra intressen också.
Något som är mer udda är att folk fortfarande blir förvånade när man som tjej säger att man gillar spel.
Antingen möts man av ”Va gillar du spel?!? Varför då?? Hur kommer det sig??” eller så tar personen förgivet att man enbart gillar spel som The Sims, Nintendogs och möjligtvis Super Mario.
Känner man sedan till, och dessutom spelar, fightinglir i stil med Tekken och möjligtvis lite olika japanska skräckspel, då är man tydligen riktigt bildad för att vara tjej.
World of Warcraft är också rätt okej att spela, då har ju antagligen ens gode partner eller liknande tutat i en att man ska spela.
Säg mig, varför kan inte jag som tjej ha fått spela mer än så?
Varför tar alla förgivet att jag bara spelar Animal Crossing och Nintendogs på min DS?
Jag har räddat kungadömet Spielburg i Quest for Glory, vävt musik i Loom, erövrat och härskat i Age of Empire och så mycket mer.
Och jag är inte ensam tjej om att ha gjort det, jag lovar.
Fasadklättrare och skuggpresident som gärna besöker andra världar och tidsepoker, befinner sig sällan i sin egen. Retrospelsfantast, förespråkare av Atari ST samt lagom förvirrad. Framtidsplanerna består av att införskaffa en monokel samt lösmustasch för att sedan kunna fnysa åt diverse ting och riktningar. 
