Tolv års väntan är nu över. Världen över sitter fans klistrade vid sina datorer för att själva få en chans att avgöra om det var värt alla dessa års uppskjutna releasedatum.
På kvällen mot dagen D trotsade jag febern, tog min Ak4 och promenerade ned till webbhallen. Där var det redan en kö som slingrade sej runt hörnet och en bra bit vidare på nästa gata. Det var väldigt trevlig stämning, närmast festivalkänsla med folk som att i solstolar och väntade vid ingången. Lyckligast var jag när en Space Marine dök upp i full rustning.
Pga sjukdom stannade jag inte längre än att jag hann vinna cosplaytävlingen och bli ordentligt fotad. ^^
Foto: Jonathan Rieder Lundkvist @ http://jrl5.blogspot.com
http://www.sweclockers.com/nyhet/12426-video-lanseringen-av-starcraft-ii för webhallens egna film.
Ett första intryck: SPOILER ALERT!
Det är en hopplös kamp med sej själv att inte börja jämföra med första spelet. Trots att vi egentligen vet att det skulle bli annorlunda. Och annorlunda är det, från grafiken och atmosfären till berättelsens uppbyggnad och gameplayet. Första spelets huvudperson var berättelsen. Den är nu ersatt av en person, vilket självklart gör stor skillnad för hur man uppfattar världen. Grafiken och designen är lite mindre rost och kallt stål och mer sunkig småstad i Texas.
Efter ett par timmar spelande kan man konstatera att Blizzard, som de lovade, verkligen lagt ned tid på att göra alla maps och missions olika. Sällan behöver man göra exakt samma sak, med de naturliga begränsningen av att det finns bara finns ett visst antal varianter att röra sej med. Alla extrauppdrag ger också väldigt mycket, liksom att man kan forska och om man vill gå runt mellan striderna och prata med folk.
Striderna är inte bara väl balanserade, de är också snyggt kryddade med bra röster och små töntiga blizzardskämt. Man känner igen många av rösterna och replikerna, men allt är i ny tappning. Favoriten är Science Vessel som ser ut som en riktig vetenskapsnörd och utropar: ”who set loose all those labmonkeys??!!” om man klickar på honom tillräckligt många gånger.
Och Jim då? Ett kärt återseende? Känslor som svallar och konstant gåshud? Nej. Inte än så länge. Det var ganska självklart att om någon skulle bli huvudperson så var det han, men han är så sönderanpassad till machohjälterollen att han håller på att trilla ihop. Missförstå mig rätt. Det är väl ex knappast någon hemlighet att jag gillar Tychus Findlay. Han är precis så högljudd och fyrkantig som en StarCraftmarine ska vara och jag älskar honom djupt när han sliter ner jukeboxen och kastar den i väggen. Och ja, han är hemskt grabbig och stereotyp. Men han är också en karaktär man tycker synd om, han känns misslyckad och ledsen, besviken att hans liv inte blev alls som han tänkt. Zeratul har också utvecklats, blivit klok nog att inse att han ingenting vet och håller inte längre någonting för heligt. Tosh känns som en ganska flersidig person, eftersom man vet att man inte kan lita på honom. Han har den där egenskapen som alla psykotiska människor har att han har väldigt svårt att se saker från andras synvinkel.
Men Jim har gått från att vara en grabbig men godhjärtad underdog till att nu vara klyschig och nedsupen på ett sätt vi sett alltför många gånger tidigare. Han tillåts inga svagheter utom att han saknar kerrigan (som i videorna ser sådär härligt modellsnygg ut, inte alls som en småknäpp hård ghost borde), i motsatts till ex Findlay som, ( är tokigt cool och hård ja) man till sist tycker om pga av sin otillräcklighet och mänsklighet. Jim är macho, snygg på ett väderbitet hollywoodsätt och jag kan inte relatera till någon av hans val och handlingar. Många gånger gör han mej irriterad och jag stör mej på att han är en sådan egoist och att man förväntas tycka att han är cool. Inte mycket finns kvar av den moraliska niceguy han var i första spelet. Där var hans funktion att göra rätt och ge spelaren någon att identifiera sej med, inte att vara hjälte. Men Blizzard har kämpat hårt att göra honom till en cool sliten hjälte att man nästan storknar. och det är just allt han blir, hjälte. Utan några egentliga personlighetsdrag. Ska man vara antihjälte, eller jävligt sliten cyniker, måste det vara mer välskrivet än såhär. Exempel på olika typer av antihjältar är Riddick, som är av den hårdare typen, Eller Larry från Leisure suite, den töntigare typen. Eller varför inte Warren Ellis Micke Mcgill från fantastiska boken Crooked Little Vain.( Läs den!)
När jag träffade Didier och pratade om tjejer och spel sade han försvarande att det skulle vara fler kvinnliga karaktärer med i spelet än Kerrigan. Hittills har jag träffat på två till, varav en är den menlösa och töntigt brudiga Hanson som dessutom såklart ska bli kär i Jim. Av tre karaktärer har alltså två fungerat som kärleksintresse. Trist att Blizzard inte kan komma på andra sätt att skriva in sina kvinnliga karaktärer. Förhoppningsvis är Nova av annan kaliber. Hon verkar trevligt struttig och hjärntvättad av Mengsk och sånt är oftast kul i spel.
Förutom välbalanserade strider är friheten den största förändringen. Man sitter inte bredvid och lyssnar utan styr själv vart man ska härnäst. Jag uppskattar att kunna utforska världen själv och fixa och dona, även om det ibland leder till att storyn känns tunn. Men den finns där, lite mer utspädd men ständigt närvarade. Blizzard har skapat ett nytt spel, med friare spelstil och som kanske är mer anpassat till dagens spelare som vill ha mer rollspels moment även i sina RTS. Jag har inte spelat klart spelet än, men jag hoppas på fler djupdyningar in i de politiska intrigerna och karga universumet framöver.
Jag hade velat ha det äckligare, hårdare och mer rostigt stål. Men man kan inte få allt. Istället har jag fått ett genomarbetet Spaceoperaepos med bra riktigt bra gameplay och spännande story. Vart det värt tolv års väntan? Kanske inte. Men i allra högsta grad värt pengarna.
Och btw. Spelet har jag betalat för själv. ^^
Spelstuderande kulturbimbo och zombifobiker från Stockholms utmarker med smak för dystopier, gotiska slott och hårda hjätinnor. När hon inte räddar världen eller är manlig förebild dricker hon dyr öl och läser tung litteratur. Spelar det mesta, men gärna något med monster och övergivna rymdlabb. 
Fantastisk analys! Hängde inte med på skrivandet ibland innan jag insåg att det menades läsas som talesspråk.
Samt skulle gärna sagt något om vem Tosh är.
Men allt som allt välskrivet och djupgående, slår huvudet på spiken mer än flertalet gånger!
Saknar rosten…
Haha fin du är. Jag skriver nästan alltid talspråk. Det är mitt statement. Alla kan inte låta och skriva som en 50årig akademiker på 1800-talet! Även om det är fantastiskt att några gör det.
Jag gillar hur du fokuserar mer på storytelling och karaktärernas personligheter än på hur coola vapen och prylar det finns. Det är, iaf för mig, en stor del av vad jag gillar med spel. Jag vill så att säga delta i en berättelse snarare än att springa springa springa, skjuta skjuta skjuta…
Grattis till Cosplay-vinsten!
F ö så pratade snubben i Science Vesseln om labbapor redan i SC1 ;-)
Samma här, även om jag gillar ex shooter också. men story är väldigt viktigt.
haha det hade jag glömt! damn, -1 nerdscore för mig….
Jag kom inte ihåg den underbara Starcraft känslan förrän jag satte mig ner och spelade. Det kändes precis som första gången vid Starcraft I. Jag fick en glimt av denna mäktiga känslan när en kompis gjorde mig påmind om att spelet skulle släppas. Den natten när det släpptes i affären kl 00.00, kom jag in först och köpte spelet efter 4 timmars väntan sittandes på en kall och hård trappa. Jag hade dock turen att ha bra väder och min kompis bredvid mig. FYI, han var den andre som köpte spelet. Först i Kristianstad. Det låter inte så mycket, men det kändes otroligt coolt. Kan heller inte beskriva min längtan till expansionerna. Heart of the Swarm och Legacy of the Void. För övrigt så är min favoritras de ondskefulla och slajmiga Zerg som korrumperar världen och fyller den med creep.
Vilken är din favoritras och varför? Kolla även min blogg och kanske till och med kolla in FB. (Victor Ingvarsson, Kristianstad)
Vettu, du har vunnit en cosplay-tävling om ett dataspel. Efter det tappar du inte nerdscore bara för att du glömt vad en enhet i ett ca 15 år gammalt spel säger om man klickar på den för mycket.
Ang. Story vs. Springa/Skjuta: Kolla på första Quäjk. Det fanns en story, men den kunde man strunta totalt i, eftersom den bara var en ursäkt för att få skjuta på allt som rörde sig.
Kolla sen på första HalfLife. Där var du med i berättelsen från början till slut, och höll du inte koll på den så riskerade du att inte kunna lösa de olika situationerna.
Visst, det är till viss del en fråga om teknologi, men jag behöver väl kanske inte förklara vilket av spelen som har haft störst replay value för mig.
Grattis till vinsten, snygg dräkt ^^
Du lyuckades med något som ingen annan lyckats med – Göra mig småintresserad av spelet i fråga! O: Ta det som den komplimang det är ;)
OK, jag började spela i går, tidigt på eftermiddagen, och… vågar inte riktigt berätta vad klockan var när jag till slut lyckades slita mig. Välbekant, men ändå nytt, och AP-BRA. Jag stör mig också lite på Raynor’s ”uppdaterade” attityd, tydligast blev detta i ett av de tidigaste uppdragen då Raynor själv är med på slagfältet och en av hans repliker är ”Time to man up!” Detta drar inte bort värst mycket från helhetsintrycket, och vägs upp av många av de nya finesserna, som t ex hur man skaffar sig uppgraderingar.
haha ja med raynor bevisar Blizzard hur machodyrkande de många gånger är. Har kommit mer än hälften nu och är väldigt nöjd med själva gameplayet. Själv hade jag velat ha mer utarbetade karaktärer, och mer Findlay såklart ^^ men själva spelandet är ett sant nöje. Känns ofta som en uppdaterad och moderniserad utgåva av det förra, vilket inte gör det sämre alls dock.
Ang Quake och Half-life så håller jag med, Quake var och är ett roligt och bra shooterspel. Men Half-life är spelhistoria. Speciellt nöjd är jag med Freeman, som är en helt nonspecificavatar men ändå lyckas få spelaren att sympatisera med honom. Sånt är lyckad speldesign.
Damn! Hardcore! :O
Nå, har du spelat igenom spelet ännu? Vad tyckte du om slutfilmen?
Hej deCarabas!
jag tyckte tyvärr att slutet och storyn genomgående var töntig och platt. Speciellt slutet var verkligen dåligt och trött. Man kan ju faktiskt inte jämföra med andra spel i samma genre eftersom SC2 sopar mattan med allt, men det känns som att Blizzard skulle kunnat mycket mycket mer om de bara vågat och var så tokigt hollywoodiserade och tillrättalagda plötsligt.
Vad tyckte du själv?
Spelmässigt: 5 stjärnor. Lättbegripliga kontroller och ett intressant system för att köpa uppgraderingar. Jag gillar särskilt möjligheten att kunna justera svårighetsgraden, då kan spelet vara precis så utmanande som varje spelare klarar av, och tar hänsyn till inlärningskurvan. Och, miljöerna är apsnygga.
Storyn: För det mesta bra, faktiskt. Till stora delar förutsägbar, givetvis, men inte till en irriterande grad. Kul att karaktärer som Matt Horner fick spela en större roll. Dock… könsstereotyperna haglar. Hyperion har EN kvinnlig besättningsmedlem, och hon syns bara i bakgrunden. All gemenskap finns mellan männen, kvinnorna är bara till för att återspegla dem. Det lilla ”romantiska” inslaget med dr Ariel Hansen var lite för mycket smör i smeten för att jag skulle kunna låta bli att slå handen för pannan, det kunde gjorts snyggare om det varit mindre övertydligt.
Och slutfilmen… snygg, rent visuellt / filmiskt. Tychus’ roll var också förutsägbar, men snyggt skött. Kerrigans… klädsel, inte ett smack oväntad. Och så just detta att den mäktiga Queen of Blades egentligen bara behöver en riktig karls trygga (och metallklädda) famn…
Lite synd att Blizzard fortfarande tycker att det som utmärker en ”stark kvinna” är hennes kill rate.
Absolut. Spelupplevelsen är grym. Blizzard är obesegrade mästare på RTS scenen.
Men precis som du säger blir storyn stereotyp och framförallt blir jag trött på att de behandlar Kerrigan. Jag tyckte väldigt bra om Tychus redan från börjar och tycker att de mest använder även honom för att framhäva hur cool och manlig Jim är.
Förhoppningsvis kommer flera av karaktärerna återanvändas i de andra två delarna. Det var flera, bland annat Tosh och Generalen (vad han nu hette) i slutet som man upplevde skulle kunna ta mycket mer plats men inte tillåts pga av kanske tidsbrist i kampanjen. De fick inte plats helt enkelt.
Ariel Hansen ryktas göra en comeback (vilket jag hoppas på), Mengsk Junior är för centralt placerad för att inte dyka upp igen, och General Warfield (heh) har potential att bli en supporting character av samma typ som Duke i första SC. Jag utgår ifrån att flera av Protoss-karaktärerna som fladdrar förbi kommer att synas betydligt mer i Protoss-kampanjen. Vore märkligt annars… Jag är HEMSKT nyfiken på hur berättandet kommer att ske i Zerg-kampanjen, däremot. Jag har svårt att se framför mig hur man får följa ett par hydralisks när de diskuterar livserfarenheter över en slemburgare i ett hatchery… även om det vore rätt coolt :-D
Ang. Kerrigan: Jag hade personligen föredragit om hon hanterats som en nära vän till Raynor, snarare än trånadsobjekt, och att Blizzard spelat mer på Raynors lojalitet än förlorad kärlek… men det skulle kanske få mindre genomslagskraft, vad vet jag. Dessutom, när man svänger sig med så pass VÄLDIGT macho män så måste man ju inkludera ett heterosexuellt alibi, hur skulle det annars se ut :-/
På tal om Dr Ariel Hansen så hoppas jag, om hon kommer tillbaka, att hon slipper repliker i stil med ”Maybe there’s some… undiscovered paradise, waiting… just for us” *suck*
-STR/+CHA – Layers.se: Sanna har kollat på Legend of Neil (http://is.gd/dPmm7) och Ina har betalt för sitt SC2 själv (http://is.gd/dPmoS).
This comment was originally posted on Twitter