Machinima har gjort det igen, och med det menar jag lagt ner massor av arbete på att skapa något fantastiskt. Jag skulle spela det. Jag är nästan lite mer sugen på ett Lego Starcraft II än det riktiga.

Tolv års väntan är nu över. Världen över sitter fans klistrade vid sina datorer för att själva få en chans att avgöra om det var värt alla dessa års uppskjutna releasedatum.

På kvällen mot dagen D trotsade jag febern, tog min Ak4 och promenerade ned till webbhallen. Där var det redan en kö som slingrade sej runt hörnet och en bra bit vidare på nästa gata. Det var väldigt trevlig stämning, närmast festivalkänsla med folk som att i solstolar och väntade vid ingången. Lyckligast var jag när en Space Marine dök upp i full rustning.

Pga sjukdom stannade jag inte längre än att jag hann vinna cosplaytävlingen och bli ordentligt fotad. ^^

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist @ http://jrl5.blogspot.com

http://www.sweclockers.com/nyhet/12426-video-lanseringen-av-starcraft-ii för webhallens egna film.

Ett första intryck: SPOILER ALERT!

Det är en hopplös kamp med sej själv att inte börja jämföra med första spelet. Trots att vi egentligen vet att det skulle bli annorlunda. Och annorlunda är det, från grafiken och atmosfären till berättelsens uppbyggnad och gameplayet. Första spelets huvudperson var berättelsen. Den är nu ersatt av en person, vilket självklart gör stor skillnad för hur man uppfattar världen. Grafiken och designen är lite mindre rost och kallt stål och mer sunkig småstad i Texas.

Efter ett par timmar spelande kan man konstatera att Blizzard, som de lovade, verkligen lagt ned tid på att göra alla maps och missions olika. Sällan behöver man göra exakt samma sak, med de naturliga begränsningen av att det finns bara finns ett visst antal varianter att röra sej med. Alla extrauppdrag ger också väldigt mycket, liksom att man kan forska och om man vill gå runt mellan striderna och prata med folk.

Striderna är inte bara väl balanserade, de är också snyggt kryddade med bra röster och små töntiga blizzardskämt. Man känner igen många av rösterna och replikerna, men allt är i ny tappning. Favoriten är Science Vessel som ser ut som en riktig vetenskapsnörd och utropar: ”who set loose all those labmonkeys??!!” om man klickar på honom tillräckligt många gånger.

Och Jim då? Ett kärt återseende? Känslor som svallar och konstant gåshud? Nej. Inte än så länge. Det var ganska självklart att om någon skulle bli huvudperson så var det han, men han är så sönderanpassad till machohjälterollen att han håller på att trilla ihop. Missförstå mig rätt. Det är väl ex knappast någon hemlighet att jag gillar Tychus Findlay. Han är precis så högljudd och fyrkantig som en StarCraftmarine ska vara och jag älskar honom djupt när han sliter ner jukeboxen och kastar den i väggen. Och ja, han är hemskt grabbig och stereotyp. Men han är också en karaktär man tycker synd om, han känns misslyckad och ledsen, besviken att hans liv inte blev alls som han tänkt.  Zeratul har också utvecklats, blivit klok nog att inse att han ingenting vet och håller inte längre någonting för heligt. Tosh känns som en ganska flersidig person, eftersom man vet att man inte kan lita på honom. Han har den där egenskapen som alla psykotiska människor har att han har väldigt svårt att se saker från andras synvinkel.

Men Jim har gått från att vara en grabbig men godhjärtad underdog till att nu vara klyschig och nedsupen på ett sätt vi sett alltför många gånger tidigare. Han tillåts inga svagheter utom att han saknar kerrigan (som i videorna ser sådär härligt modellsnygg ut, inte alls som en småknäpp hård ghost borde), i motsatts till ex Findlay som, ( är tokigt cool och hård ja) man till sist tycker om pga av sin otillräcklighet och mänsklighet. Jim är macho, snygg på ett väderbitet  hollywoodsätt och jag kan inte relatera till någon av hans val och handlingar. Många gånger gör han mej irriterad och jag stör mej på att han är en sådan egoist och att man förväntas tycka att han är cool. Inte mycket finns kvar av den moraliska niceguy han var i första spelet. Där var hans funktion att göra rätt och ge spelaren någon att identifiera sej med, inte att vara hjälte. Men Blizzard har kämpat hårt att göra honom till en cool sliten hjälte att man nästan storknar. och det är just allt han blir, hjälte. Utan några egentliga personlighetsdrag. Ska man vara antihjälte, eller jävligt sliten cyniker, måste det vara mer välskrivet än såhär. Exempel på olika typer av antihjältar är Riddick, som är av den hårdare typen, Eller Larry från Leisure suite, den töntigare typen. Eller varför inte Warren Ellis Micke Mcgill från fantastiska boken Crooked Little Vain.( Läs den!)

När jag träffade Didier och pratade om tjejer och spel sade han försvarande att det skulle vara fler kvinnliga karaktärer med i spelet än Kerrigan. Hittills har jag träffat på två till, varav en är den menlösa och töntigt brudiga Hanson som dessutom såklart ska bli kär i Jim. Av tre karaktärer har alltså två fungerat som kärleksintresse. Trist att Blizzard inte kan komma på andra sätt att skriva in sina kvinnliga karaktärer. Förhoppningsvis är Nova av annan kaliber. Hon verkar trevligt struttig och hjärntvättad av Mengsk och sånt är oftast kul i spel.

Förutom välbalanserade strider är friheten den största förändringen. Man sitter inte bredvid och lyssnar utan styr själv vart man ska härnäst. Jag uppskattar att kunna utforska världen själv och fixa och dona, även om det ibland leder till att storyn känns tunn. Men den finns där, lite mer utspädd men ständigt närvarade. Blizzard har skapat ett nytt spel, med friare spelstil och som kanske är mer anpassat till dagens spelare som vill ha mer rollspels moment även i sina RTS. Jag har inte spelat klart spelet än, men jag hoppas på fler djupdyningar in i de politiska intrigerna och karga universumet framöver.

Jag hade velat ha det äckligare, hårdare och mer rostigt stål. Men man kan inte få allt. Istället har jag fått ett genomarbetet Spaceoperaepos med bra riktigt bra gameplay och spännande story. Vart det värt tolv års väntan? Kanske inte. Men i allra högsta grad värt pengarna.

Och btw. Spelet har jag betalat för själv. ^^

Om man som jag gillar gamla NES-spel och dessutom råkar ha ett ganska pubertalt sinne för humor så är den webbsända serien Legend of Neil en riktig höjdare. Den är sprängfylld av fyndig dialog och ofta rätt snuskig låg humor. Häromdagen släpptes det första avsnittet av säsong 3. Som jag väntat!

Serien handlar om Neil. Neil är en ganska typisk ung amerikansk man. Han gillar tv-spel, öl och sin flickvän. Neil är väldigt smart, men lat. När hans bror, som också är hans chef, ger honom sparken och hans tjej lämnar honom för, just det, ni gissade rätt: hans bror krashar allt och som om det inte vore nog så lyckas han aldrig klara av det där förbannade Legend of Zelda.

Deprimerad och bitter tömmer han öl efter öl framför sitt NES när han får syn på den röda fen. Den lockande, sensuella röda fen. Neil plockar fram sin ”joystick” och ”spelar” medans han stryper sig själv med NES-handkontrollen och fantiserar om den röda fen.

Det här är det sista han minns. I nästa ögonblick vaknar han innuti spelet. Neil vill bara ens sak: att få komma hem igen men för att göra det måste han rädda prinsessan Zelda från den onda Ganon. Han måste klara Legend of Zelda.

Bakom Legend of Neil står Sandeep Parikh, som både regisserar och (tillsammans med Tony Janning) skriver manus. Sandeep är mest känd för sin roll som  Zaboo i den oerhört populära webbserien ”The Guild” där han spelar mot geekgudinnan Felicia Day som också spelar den röda fen i Legend of Neil. I rollen som Neil ser vi Sandeeps manusförfattarpartner Tony Janning.

Jag tycker att Legend of Neil är en perfekt parodi på spelet som många av oss älskar och vuxit upp med.  Den lyckas bra med att på ett fyndigt och precis lagom pubertalt sätt fånga precis vad vi alla tänker när vi spelar Legend of Zelda, som till exempel den gamle mentorns onödigt uppenbara råd och tydliga senildemens, för att inte tala om spelets märkliga känsla för moral.

”Ahh. Magic delicious heart cookie. Eat up! You deserve it after committing murder.”

I fredags kväll tjöt Ina glatt att nu minsann är det inte långt kvar tills SC II släpps och att Webbis skulle ha ett sedvanligt nattevent. Hon uppmärksammade mig om att de skulle ha cosplay och jag sa skämtsamt att hon borde klä ut sig till Nova. Skämtet förvandlades till en plan, och i söndags satt jag och JR och pysslade ihop en dräkt med vad vi kunde skrapa ihop. Det blev långt ifrån fantastiskt eller hållbart, men Ina var tokigt snygg.
Några korta tankar om eventet:

• Lång kö, och då menar jag fånigt jäkla lång kö
• Tråkig kö. Nu var det ett tag sen jag faktiskt aktivt deltog i ett sånt här event, men vart var peppen och all aktivitet?
• Blinkade LED’s är awesome
• Det var egentligen Warcraft 44 som släpptes, enligt en förbipasserande överförfriskad gubbe.
• Westwood-maffian var där och rekade. Hårda typer!
• Jag fick se den beryktade Fredrik, men kopplade inte att det var han. Attans!

Jag överlämnar en mer utförligt rapportering till Ina (som förövrigt vann för dräkten, go team us!), iom att jag faktiskt inte ägnade så mycket tid i själva kön, utan flydde in på stället bredvid Webbis och prata strunt i goda vänners sällskap istället. Bilder dyker upp när tid ges, jag lovar! Nu är dock sömn som gäller, men nästa gång, om vi får mer tid än en dag på oss, så ska vi lätt klä ut Ina till Kerrigan.

EmmyZ videobloggade häromdagen om att vara öppen med vilka spel som är recensionsexemplar och vilka spel som är köpta för egna pengar. Detta med anledning av att Level7 (EmmyZ:s huvudsakliga spelrecensionshem) satte upp nya regelverk för att främja transparens i deras journalistiska arbete.

Det här är en öm tå inom speljournalistiken. Inte bara objektiviteten utan öppenheten kring recensionsex, mutor, gåvor och betalda resor från eventsamordnare. Allra senast diskuterades de Xbox 360 Slims som delades ut på E3 i år men minns du diskussionen kring den exklusiva klockan som Nintendo gav alla journalister vid en pressträff 2006?

Men för att återgå till det huvudsakliga ämnet, objektivitet, så behövs det förklaras varför objektivitet eftersträvas inom journalistiken.
Yrkesetiken bakom journalistiken grundar sig i stort sett i att journalister alltid har varit ett neutralt filter mellan t.ex. staten och folket. Informationen ska vara fri, informationen ska vara saklig, informationen ska vara sann och informationen ska vara öppen för diskussion. Tiderna förändras och så även journalisternas roll i dagens samhälle vilket gör att yrkesetiken också ifrågasätts och utmanas. I dag vet vi mycket väl att det finns journalister som får recensionsexemplar, att journalister får pressmeddelanden som i stort sett är friserade reklamutskick och att PR-byråer och lobbyister har strategier för att påverka hur medier rapporterar kring aktuella frågor.

Jag är av den åsikten att objektivitet är ett ouppnåeligt ideal. Vi har alla åsikter, erfarenheter och influenser som påverkar minsta sak vi säger, gör, tänker och tycker. Journalist eller ej, man kan sträva efter objektivitet men subjektiviteten kommer alltid att ligga och skvalpa i bakhuvudet. Det kan handla om vilka ord vi väljer när vi skriver om ett spel till att inte skriva någonting alls. För att inte tala om hur sjukt förbannade läsare kan bli när vissa personer skriver icke-objektiva texter eller snarare icke-objektiva texter som läsare inte anser stämma överens med deras egna uppfattning (Sam Sundberg om Gears of War, Tove Bengtsson om God of War III). Kommer det någonsin finnas en helt objektiv spelrecension? (Tack till @chrull för den länken.)

Det är viktigare att, istället för att vara objektiv, vara medveten om och hålla en kritisk granskning mot källor som tillhandahåller oss med material för att det alltid finns någon som har en agenda, en målsättning, en vilja att just du skriver, tycker eller tänker på ett visst sätt.
Väl värt att notera dock, precis som @xboxflickan tweetade, bloggare är inte journalister, omfattas inte av något regelverk (förutom ett eget moraliskt sådant om så önskas) och får därför göra hur de vill:

Ett annat sidospår i samma diskussionsämne: vem äger vilka och hur påverkar det speljournalistiken och spelbranschklimatet? Jag hittar inte grävet om Nordisk Films ägande av Gamereactor eftersom länken är död men om någon har den nära till hands så vill jag gärna läsa den igen. Där kan vi annars snacka om ett område där åtminstone jag skulle vilja ha mer öppenhet. Till exempel vad gäller ryktena om att vissa spelföretag enbart delar ut recensionsexemplar till företag som de själva äger. Men det är ju som sagt enbart ett rykte.